Möt våld och hot i skolan med tydliga konsekvenser

Ingen elev ska gå till skolan och ha ont i magen för att han eller hon är rädd. Ingen förälder ska behöva känna ångest för att barnet är utsatt i skolan. Men det är en smärtsam verklighet för alldeles för många elever, inte bara i Stockholm utan runt om i Sverige. Nu krävs ett tydligt ledarskap.

Stockholms egna undersökningar visar också att många elever inte vet vem de ska vända sig till om någon blir utsatt för våld och kränkningar. Foto: Mostphotos
Trots att det gått nästan 40 år sedan Jan Guillou skrev boken Ondskan om pennalismen och utsattheten på internatskolan Stjärnsberg så har inte utsattheten på våra skolor försvunnit, tvärtom. Även om mycket har förändrats så finns ändå våldet och den kränkande behandlingen kvar.

En färsk sammanställning från Stockholms stads skolor visar att det skedde över 1000 rapporterade händelser om våld och hot i skolorna förra året. Stadens egna undersökningar visar också att många elever inte ens vet vem de ska vända sig till om någon blir utsatt. Var tredje elev i årskurs åtta uppgav att vuxna på skolan inte reagerade om någon varit elak mot en elev. I en klass på 30 elever upplever sex flickor att de inte är trygga i Stockholm. Skolan har blivit en av de vanligaste brottsplatserna. Huvudmannen är ansvarig och här är skollagen glasklar.

Jag vill visa samma handlingskraft och beslutsamhet angående otryggheten i skolan som när det rör otryggheten kring gängkriminaliteten. Jag menar att följande insatser nu krävs för att ta tillbaka säkerheten och tryggheten för våra elever;

Bygg skolor säkra. Många skolor har en fysisk miljö som förstärker otryggheten. Vid samtliga nybyggnationer måste därför det brottsförebyggande perspektivet in. Nya skolor ska byggas med tryggheten i fokus och här kan samarbeten med kriminologer visa sig framgångsrikt. Många kommuner har skolor med slitna miljöer. Stiftelsen Tryggare Sverige har visat att insatser bidragit till att minska skolvåldet med 30 procent i vissa skolor. Rastvärdar, sänkta skåp och transparanta miljöer är några exempel på förändringar. Klotter och skadade möbler ska givetvis åtgärdas omedelbart.

Förtydliga ansvarskedjan. I skollagen framgår att huvudmannen ska se till att det genomförs åtgärder för att förebygga och förhindra att elever utsätts för kränkande behandling. Lärare eller annan personal ska anmäla kränkningar till rektorn, som i sin tur anmäler till huvudmannen. Verkligheten är tyvärr en annan.

Stockholms stads revisorer riktar i en färsk rapport kraftfull kritik mot betydande brister i arbetet mot kränkande behandling i skolan. Sedan tidigare har också Skolinspektionen riktat tydlig kritik mot Stockholms stads arbete, som anses ha betydande brister i hur de förebygger, utreder och vidtar åtgärder mot trakasserier och kränkande behandling.

Så när utbildningsminister Gustav Fridolin hotar skolor med vite så är det populistiskt trams. Är det några som ska få betala vite är det huvudmännen för skolorna som också är de som är ansvariga enligt lag, det vill säga Stockholms kommun där dem rödgröna styr.

Rapporter om våld, hot och kränkande behandling måste också kunna rapporteras in av elever och föräldrar själva i ett parallellt system för att uppmärksamma mörkertal eller när kränkningar inte tas på allvar av lärare eller skola.

Trygghet på nätet. Särskilt allvarligt är det att det verkar saknas en plan för hur Stockholm ska motarbeta trakasserier på nätet. Anmärkningsvärt, eftersom vi lever i en tid där var tredje ungdom mellan 10-16 år är utsatta för trakasserier på nätet, enligt organisationen Friends. Trakasserier och övergrepp följer numera med eleven från skolkorridoren till datorn i tonårsrummet.

Kommuner måste säkerställa att elevhälsan finns på nätet och att det finns tillgång till skolpsykologer och kuratorer på nätet även när skolan är stängd. Trakasserier och kränkningar tar varken helg eller lov.

Ingen kommun ska kunna komma undan med att nonchalera otryggheten och den osäkra miljön i skolan. Det finns evidensbaserade metoder att arbeta med i skolan för att minska trakasserier och kränkningar. Den forskningsbaserade, Olweusmodellen, som är införd i kommuner som Helsingborg, har gett mycket goda resultat.

Nu är det hög tid för ansvarsutkrävande och åtgärder, för varje dag sviks eleverna som drabbas.

Anna König Jerlmyr

Krafttag mot antisociala dominansbeteenden

Gäng som tar över bibliotek. Ungdomar som dominerar förortstorg på kvällen och sprider en känsla av otrygghet omkring sig. Ingen ska behöva vara rädd för att vara ute i våra offentliga rum. Polislagen behöver därför uppdateras för att få bort beteenden som skapar otrygghet i samhället.

Under senare år har det kommit ett stort antal rapporter om att grupper av främst killar och unga män skapar otrygghet på offentliga platser i Stockholm. Det handlar om alltifrån högljuddhet och nedskräpning, till provokation och hotfullhet och våld, i syfte att markera dominans i förhållande till sin omgivning. Sådant kan ge upphov till stress och obehag i vardagen, och riskerar också att leda till en ond spiral när människor börjar undvika platser som upplevs som otrygga.

Problemet är särskilt påtagligt i områden som präglas av allvarlig brottslighet. Polisen har en nationell översikt över utsatta områden, där kriminella nätverk påverkar samhället och där det finns sociala risker. Sverige har i dag 23 särskilt utsatta områden, 32 utsatta områden och 6 riskområden. Där aggressivitet kommer till uttryck i bilbränder, upplopp och vapenvåld, tenderar också gemensamma rum att präglas av utåtagerande beteende från dem som vill markera revir: Gänget inne i köpcentret eller vid tunnelbanestationen. Männen på kaféet där kvinnor får veta att de inte är välkomna.

Hittills har det från politiskt håll funnits en begränsad förståelse för beteendet. I den offentliga debatten har problemet ofta omnämnts förskönande som ”stök”, och diskuterats som en fråga om specifika rum. Otryggheten på bibliotek är ett exempel: debatten har stannat vid dörrarna till biblioteket, utan vidare reflektion om vad som händer när gänget lämnar biblioteket och ställer sig på torget eller inne i centrum. I själva verket rör det sig om ett fenomen utan koppling till särskilda platser. Den gemensamma nämnaren är killar och unga män som ofta i grupp kuvar eller skrämmer sin omgivning.

Samhällets reaktion har varit senfärdig, trots mängden rapporter om tilltagande problem. Sannolikt består handfallenheten åtminstone delvis på att sådant beteende ofta inte kan passas in under befintliga lagrum. Ett gäng kan med subtila medel markera revir och skrämma andra medborgare, exempelvis på ett förortstorg, och när så sker står samhället ofta handfallet.

En stor del av den i dag upplevda otryggheten handlar om detta problem. Därför behövs också tydliga politiska svar. Moderaterna inser det här, vi tar vårt ansvar och presenterar nu ett antal motåtgärder.

1.

Moderaterna lanserar för det första begreppet ”antisocialt dominansbeteende”. Detta för att tydligt och skarpare ringa in, samla kunskap om och skapa gemensam förståelse för detta specifika problem. Här finns en parallell till frågan om utanförskap. Under många år diskuterades inte segregationen på ett konstruktivt sätt i svensk offentlighet, bland annat för att det saknades både begrepp och en gemensam förståelse för den destruktiva utvecklingen i många svenska förorter och miljonprogramområden. Ordet ”utanförskap” lanserades av Liberalerna, och gjorde det möjligt att mäta utvecklingen av problematiken.

Vi gör nu likadant med begreppet ”antisocialt dominansbeteende”. I detta ligger ett löfte om att vi som politiker erkänner och kommer att angripa ett problem som kan ha stor betydelse för medborgarnas livskvalitet, men som det hittills inte funnits ett gemensamt begrepp för. Utan sådan gemensam begreppsförståelse riskerar det att uppstå en klyfta mellan de människor som drabbas av otryggheten i sin vardag å ena sidan, och de politiker och opinionsbildare som deltar i den offentliga debatten å den andra.

2.

I dag har polis få befogenheter för att ingripa mot ordningsstörande och har dåliga förutsättningar att ingripa mot antisociala dominansbeteenden. Det är ett problem som begränsar arbetet för tryggare offentliga rum.

För att komma till rätta med problemet behöver Sverige ta efter det initiativ som Tony Blair och det brittiska Labour-partiet tog under sent 1990-tal, med lagar mot antisociala beteenden. Som i Storbritannien behöver begreppet ordningsstörning utvidgas och beteendet kriminaliseras. Enligt polislagens trettonde paragraf får polis avvisa, avlägsna och omhänderta personer som ”genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna”. I ett första steg vill vi utvidga definitionen av ordningsstörning så att det blir tydligt att antisociala dominansbeteenden omfattas.

I ett andra steg vill vi utvidga förutsättningen för polislagens tolfte paragraf. Den ger polisen rätt att överlämna personer under 18 år till föräldrar eller socialnämnden om de ”anträffas under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans eller hennes hälsa eller utveckling.” Polisen får ingripa om den unge kan komma att utsättas för brott, involveras i brottslighet, eller skadas genom ”socialt nedbrytande” beteenden. Dagens lagrum är inte tillräckligt för att skydda den unga från umgänge som präglas av antisociala dominansbeteenden. Därför vill vi utvidga möjligheten för att inkludera denna nya typ av destruktiva sammanhang. Om det inte är uppenbart olämpligt ska barn under 18 år kunna omhändertas av polis och köras till polisstation för att där hämtas av förälder. I de fall föräldrar inte hämtar sina barn ska de överlämnas till socialtjänsten.

3.

Slutligen, polisen ska ha nolltolerans gentemot antisocialt dominansbeteende. Polisen ska agera när exempelvis ett gäng tar över en plats i det gemensamma rummet – oavsett om det är frågan om en badstrand, grillplats, ett torg eller ett badhus. Det förutsätter en polis som är mer synlig än i dag och som prioriterar livskvalitetsbrott. Om polisen inte är närvarande ska allmänheten kunna ringa 112 och mötas av beredskap, förståelse och agerande för att hantera ett pågående brott.

Antisociala dominansbeteende är ett allvarligt vardagsproblem som drabbar allt fler. Samtidigt är det ett problem som saknar politiska förslag till lösningar – fram till nu. Med vår politik skulle polisen kunna angripa problemet, vardagstryggheten öka och barn hindras från att falla in i destruktiva beteendemönster.
För att öka tryggheten och minska brottsligheten behövs realism, pragmatism och politisk vilja. Vi Moderater inser detta och vi tar vårt ansvar.

Vi står på de hederliga människornas sida.

Anna König Jerlmyr (M), oppositionsborgarråd i Stockholms stad